själens tempel

ibland undrar jag varför jag ser ut som jag gör. jag känner inte igen mig själv när jag tittar mig i spegeln. min kropp. den brukade inte se ut sådär. det är egentligen inte så konstigt med tanke på hur mycket jag äter, och att jag inte tränar det minsta. men jag blir ändå förvånad när jag ser. när jag ser vad jag gör med mig själv. jag kommer aldrig få tillbaka dessa åren, alla de åren jag är missnöjd med mig själv? varför har jag inte sett det förut? och varför har jag inte gjort något tidigare, när det varit dags så länge? det är dags att erkänna nu. jag är en tjockis.

vissa dagar äter jag nog mer än jag tror. om jag skulle skriva ner allt skulle jag bli chockad. bara idag - en kopp kaffe, ett ägg, en ost&skinkmacka, en isglass, en nötcremé, en halv päroncider, en bunt sega colaflaskor, en skål chokladbollssmet och säkert 2 liter vatten. träning? noll. sen maj. planerad träning: noll. noll, noll, noll!! jag tackade nej till ett gymkort med försvaret "jag fokuserar hellre på skolan". jovisst. men desto mer plugg jag har, desto mer äter jag. som motivation. det är ett faktum. och med mina 295 poäng kan en apa lista ut att jag ätit en hel del de två senaste terminerna. och jag hoppas för guds skull att det blir bättre när skolan börjar. jag vägrar vandra runt som "den tjocka" på södra latin. då tar jag hellre in på tensta barn&fritid. eller varför inte bygg?!

jag behöver motivation. inte mat, riktig motivation. och om jag tror rätt kommer jag drunkna i motivation sekunden jag tar mitt första steg in på södra. förra gången jag var där; modeller. allt jag såg var pinnsmala modeinriktade söder(ursäkta ordvalet)bögar med plånböcker och inspiration lika feta som mina höfter. persikoansikten, perfekt sminkade och där varenda hårstrå ligger perfekt, som om det gällde liv eller död. vita leenden, långa jämna naglar, perfekt målade med senaste it-färgen. också kommer jag.

kanske gymnasiestarten kan få igång mig ändå. att det bara kommer vara en jävla marddröm de första veckorna. drömmen vore väl om jag mår så dåligt att jag slutar äta, blir en enstöring som älskar att ta långa promenader och cykla omkring i okända områden med GPS:en i ena handen (för hur smal och snygg jag än blir kommer mitt lokalsinne förbi sämst.). bli en sån som älskar att leva i naturen, tänka positivt och kanske till och med håller sig ifrån socker. jag har så många gånger försökt ge upp socker, diverse transfetter och börja ta tag i fettet. men det har alltid varit någonting. "fettet kan jag ta tag i sen, men matteprovet är imorgon", eller "om jag bara äter en chokladkaka kommer mensvärken försvinna". "jag har ju kvar lite från förra veckan, äter jag inte upp det nu kommer det bli dåligt, och det vore ju slöseri". alltid något. och sen, dagen efter, är det samma sak. "jag åt ju chips igår, då gör det ingen skillnad om jag tar lite idag också". jo, det gör det. för då kommer man in i den onda cirkeln igen, och sen är man fast. fast i det jävla sockerhelvetet som är värre än rökning.

på fredag ska vi ha en riktig jävla myskväll hos mig. kim, superduktiga och så jävla unbeliveble motiverade kim som redan gått ner över 10 kg i vikt, äter inte socker och andra onyttigheter, och lollo kommer hit. jag och lollo får svulla själva. japp, that's right. sista svullokvällen. ever. vi ska köpa allt detdär jag älskar - bacon, choklad, chips, lösgodis... och så ska jag bara totalt föräta mig på det. äta upp allt, äta så mycket att jag avskyr smaken i slutet av kvällen. för på måndag är det slut. sluttt. (frågan är bara hur all denna mat skall finansieras..?) men nej, nu fan är det dags. ända sedan februari 2007, när jag en dag i spegeln upptäckte att jag var tjockare än på insidan, har det varit dags. kanske var jag då för ung för att påverka hur jag såg ut, men det är jag inte längre. om ett och ett halvt år fyller jag arton och blir myndig. om ett och ett halvt år ska jag vara den friaste och lyckligaste människan jag träffat. inte fast i den kropp som inte är min, känna allt detta som inte känns mitt. jag vet att man inte blir lycklig av att vara smal, och livet inte alls är perfekt. men det skulle vara tusen gånger lättare att ha åtminstonde ett problem ur världen. att kunna flytta ögonen från magen till matteboken för ett par minuter.

jag vet varför jag ser ut som jag gör. även om jag inte känner igen mig själv när jag tittar mig i spegeln. den har ju sett ut sådär länge utan att jag gjort något. visst har jag tränat lite spinning i ett år, men då har jag också ätit mer än vanligt. jag kommer aldrig få tillbaka dessa åren. kanske de åren jag kommer titta tillbaka på, och minnas mest. och jag vill minnas det bra. jag vill minnas vem jag var. vem jag är. jag är en kämpe.

Update: nej, jag är inte överviktig. nej, jag lider inte av fettma. men det spelar ingen roll hur jag ser ut när jag inte trivs i min kropp.