♣ hattfnatt

Av någon anledning tänkta jag dela med mig av en gammal novell jag skrev i våras. Den är väldigt kort och inte så värst intressant, men jag tänkte att det var något ändå.

Varsågod.

Den sista sommaren

Håret kastades över mina axlar. Solen sken in i mina ögon och vinden sved som syra i mina ögon när jag sprang. I det gröna gräset, så nyklippt och väldoftande. Det doftade sommar och frihet. Lycka.

Det var den sommaren jag trodde att jag skulle leva för evigt. Jag var sammankopplad till solen. När solen dog, dog jag. Jag skulle aldrig dö. Fort sprang jag nedför den lilla stigen bortom bergen, där jag aldrig varit förut.

Vattnet träffade mina tår. Iskallt genom hela kroppen. Sakta formade mina fötter blanka ringar i vattnet, som sedan blev till nya. En fågel i vassen flög iväg. Jag följde den med min blick, ända tills solen kom i min väg.

Vattnet från den runda lilla sjön blänkte i alla möjliga färger och former. En flicka på andra sidan cyklade på sin nya cykel. Fastän hon va rätt så långt bort såg jag hennes leende. Hur hennes lockar svängde i luften då hon satte sig på cykeln, och försiktigt men nyfiket trampade iväg. Hur hon sen försvunnit, för att komma tillbaka, nära till mig. Jag såg den lite för stora hjälmen gled ner, och täckte det den inte skulle täcka.

Jag kommer ihåg att mamma ringde. Vi skulle äta, och hon bad mig komma upp till huset igen. Jag skulle bara förklara hur vackert vattnet var för henne. Och hur grönt gräset var. Hur fint allt var.

Det var då solen dog.