det är detdär ordet.
förväntan.
under de senaste veckorna har jag blivit mer och mer insatt i politikens värld. det är för mig väldigt svårt, då jag är en äkta "tyckare", som dessutom går en samhällsinriktad linje. då kan man undra; vad tycker jag då? jag har förut uttryckt mig i frågan om sjukförsäkring, då den berör mig lite extra mycket. jag håller fast vid allt jag skrev. reinfeldt är fortfarande en stor jäkla bebis.
många har i detta valet gått emot mona sahlin. varför är för mig lite svårt att förstå. jag tycker om socialdemokraternas ideologi, och det som tilltalar mig mest är deras styrka att upprätthålla rättvisan och välfärden, att göra sverige till ett jämnlikt land och jämna ut våra klasskillnader. att hålla fast vid detta mål, när man som sahlin redan har det välställt och bra är otroligt starkt tycker jag. att visa att man bryr sig om de som inte haft samma tur, utan att skapa ett själviskt parti där pengarna styr ditt liv. för det är precis så moderaterna är uppbyggda. har du pengar, och inte minst, ett jobb, klarar du dig finfint.
men vem väljer att inte ha ett jobb? jag är nästan säker på att de flesta i sverige idag är jobbinriktade och vill ha ett jobb. de arbetslösa har väl knappast valt att vara det själva? det kan bero på saker vi inte alls vet om. hade de en dålig uppväxt, där de tvingades hoppa av skolan för att arbeta på egen hand och ta hand om ett syskon? inte vet vi. men vi kan försöka hjälpa dem ändå.
idag stötte jag på en för mig ytterst märklig valskylt som gick något i stil med detta: "jobben är viktigast av allt". moderaternas valskylt, som ni nog förstår. okej... det jag började reflektera över var då om denna person som tycker detta skulle välja sitt jobb framför sin familj. om denne personen fick ett val; ha kvar jobbet eller ha kvar din familj, vad skulle de då välja om det ansåg att jobbet var det viktigaste?
jag kanske är jättekonstig, men jag sitter faktist hellre helt pank med min familj än ensam på jobbet.
något ännu konstigare är taxichauffören jag åkte med hem idag. han var väl säkert 50+, en i grunden invandrare som man märkte bott här i sverige länge. supertrevlig var han, förresten. han började prata om valet och berättade att han röstat på moderaterna, trots att han alltid röstat på vänstern, och att han i hjärtat egentligen ville att de skulle vinna valet. detta var märkligt på två sätt; 1) varför röstade han inte på vänstern om han egentligen ville det? och 2) moderaterna anser att jobbet är viktigast, och att karriären är högprioriterat. vänstern vill ha jämnlikhet. denhär gubben var taxichaffis, alltså relativt dåligt betalt. varför i hela helvetet röstade han blått??!
det var allt jag hade att säga.
vad tycker ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar