Orkar gå runt med ett hål i hjärtat, ångra allt jag gjort och önska att det var annorlunda.
För det är det inte.
Om det bara hade hänt några månader tidigare, tänk om du hade varit min då?
Jag vet att jag inte får tänka så, men det är så otroligt svårt att låta bli.
Jag trodde mina känslor för dig hade svalnat, men jag upptäcker nu att lågan brinner lika starkt som det gjorde då.
Jag kan inte fatta hur lång tid det har gått.
Jag försöker minnas allt som hände, dina ansiktsuttryck och dina ord.
Allt är en sörja, men det var det redan då.
Det jag minns är starkt.Det jag minns kommer aldrig försvinna.
Du kommer aldrig försvinna.
Du är så mycket mer än en första förälskelse.
Du är allt.
Varför förnekade jag mina känslor för dig?
Jag förnekade dem och förnekade mig själv.
Jag trodde att jag inte tyckte om dig som person, när jag i själva verket hungrade efter din kropp bredvid min.
Att du var allt jag egentligen behövde.
Så jag åt.
Maten skulle bli det du inte var, det skulle fylla upp mitt tomrum.
Jag åt på dagar, jag åt på nätter.
Jag åt när jag levde, jag åt när jag sov.
Inget hände.
Mitt hjärta kommer förbli tomt.
För på senare dagar har jag upptäckt att hålet är till för dig.
Min kropp behöver dig, och det är inget jag kan förneka.
Jag behöver dig.
Det är svårt att ångra det man inte gjort, så det ska jag inte göra.
Men jag kan säga att jag väntar här.
Jag väntar här tills tiden tar slut.
Tills du blir min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar