också kom det kalla vindar

Solljuset ligger fortfarande på in mot skolans tegel och speglar sig i fönsterrutorna. Himlen är fortfarande klar högt ovanför oss och än kan man höra det ljuva ljudet av fåglar.
Lövhögar täpper till gatans stenar och gör det mjukt att gå. Färgar den grå vägen orange.
Dagen är fortfarande lång, men det mörka smyger sig tätt intill. En kall vind blåser förbi trappan på väg in och halsduken blåser av. Skosnörena är inte knutna. Håret fladdrar in i ögonfransarna och man måste blinka för att inte bli tårögd.
Allt går i svart och senapsgult och vinrött och mossgrönt och mörkt gråblått.


Kramar betyder mer än de gjorde sex veckor sen, blickar betyder ingenting.

Hon ska hem och han kommer inte vara kvar. Fast det vet ju ingen än. Det var bara höst och ingen visste att vintern skulle bli som vintern blev, som vintrar blev när man var sjutton år, och inte ville vara den som blev kvar.
Men så blev det ändå.